Ö L A N D S  R E V Y N

Barometerns recension
 

Kossor, vindkraft, kroppkakor och politikersvängar. Vad kan man mer önska när den femtonde Ölandsrevyn drar igång med nakenchock, kluriga dialoger och träffande skämt.

Ölandsrevyn är en resande revy som gärna spelar i Folkets hus och bygdegårdar Öland runt. En eloge för det. Frågan är om revyn kommer på besök till Tomby. Årets Ölandsby. Den enda by som är kvar i lotterihatten när Årets by ska plockas fram. Birger Wadsten, Jan Kerbosch och Mie Johansson lyckas i en snabb dialog fånga alla klyschiga nonsenfraser som lovar ingenting. Det skämtet går verkligen hem liksom Wikegårds svängiga nackenchock i mjukisvariant med Märit Brandel och Simon Almljung som får både applåder och skratt.

Det är roligt och lättsamt när de sju på scenen utan extra scenografi och klatschiga scenkläder roande slår ned både på lokal- och rikspolitiken.

Skämten kommer direkt. Med lite konsulthjälp (Birger Wadsten) lär sig en svajig Matilda Wärenfalk (Anita Dehlin) och en lika svajig Tobias Billström (Simon Almljung) i ”Politikerskolan” hur sprängstoff ska presenteras utan att något sägs. 

Jimmie Åkesson (Simon Almljung som verkligen låter som Åkesson) i numret ”Jimmie och hans vänner” får också vrida och vända på sanningen utan att svara på en enda fråga. Särskilt inte inför journalisten (Märit Brandel) och den lika vinklande Ulf Kristersson (Anita Dehlin).

Turism och kärnkraft är förstås kära ämnen. För det ska vi ha… fast inte här. Politikern (Mie Johansson) lyckas både vilja och inte vilja och nog finns det någon annan kommun nära, men inte allt för nära, som kan ta hand om kärnkraft och uranbrytning. 

Och det är ju en utmärkt idé att, utan häxhjälp från Långlöt, flytta en del av turistströmmen till östra Öland för jämviktens skull. Med en vilda västern-by förstås och öländsk lokalproducerad mat som glaserad kalksten, eller vad det nu var som den snabbpratande idékonsulten (Mie Johansson) hittade på. 

Och visst är det lustigt att Kalmars superframgång Ironman ska behöva Öland för att genomföra tävlingen och retfullt att det är en ”Ironman” som kärringarna (roliga och snapsande Märit Brandel och Mie Johansson) väntar på och inte en Iprenman.

Ölandsrevyarna har dessutom fångat upp en trend – hur ska vi kunna gå på krogen och vara etiskt, estetisk, politiskt, miljömässigt och lokalt korrekta? 

Snabbt löser Nicklas Elgan – revyns musiker med flera soloframträdanden – problemet med en hyllning till en redig öländsk kroppkaka med grädde och lingonsylt.

Det är alltså bättre att stanna hemma och laga maten eller ännu hellre städa. Ingen revy verkar komma undan städtanternas (Mie Johansson och Anita Dehlin) eviga klagosång. Iklädda städrockar förstås. Den där kärringtypen överlever nog inte utan våra lokalrevyer.

Ölandsrevyn bjuder också på lite paljetter med en glittrig Gunilla Persson (Märit Brandel) och hennes skönmålade avatar (Simon Almljung) i rosaknalliga fodral. 

Den utlovade öländska kon (det föds fler kor än människor på Öland) dyker också upp då och då och får sin hyllning med alla på scenen i en klappvänlig final.

Det finns många kända och ömma tår att trampa på och revyarna behöver knappt spetsa till verkligheten. Den bjuder ohämmat på sig själv. 

Kanske är det just det som är lokalrevyns styrka – att hitta de små dumheterna och lyfta fram dem utan att ens vara särskilt elak.

Gunilla Petri