Ölandsbladets recension

Kommunalråd på mystiska möten och badchock – Ölandsrevyn roar stort

7 februari 2026 13:30

Hur gör man barn i Mörbylånga kommun? Och hur ersätter man succégruppen Kaj på bästa sätt? Ölandsrevyn 2026 ger dig svar.

Superrevyn är kort och gott namnet för Ölandsrevyn 2026. Super kan tolkas på olika sätt. Är det super som i kanon och jättebra, eller super som i dricker alkohol? I avgörande fall super som i kanon. Titeln spiller över i flera av ämnena i årets olika nummer. Mörbylånga – årets superkommun. Kulturkanon. Vinpimplande damer på dryckesprovning. Supersatsningen med ny brandstation i Mörbylånga. Supermodern version av klassikern Rödluvan. Superchanser till vinster i Bingolotto.

Inte minst är det lokalt. Man vet att det handlar om Ölandsrevyn när man från scen hör ord som kalksten, Margit Friberg, Kvarnkungen, Lothars verkstad, Alby, Lasse Trofast och Alvaret.

Många revyer har gått ifrån det traditionella konceptet att lyfta fram och skoja om saker som inträffat under året. Men inte Ölandsrevyn. Här på ön kan den som utmärkt sig, såväl gott som ont, räkna med att bli nämnd i revyn. I år är det framför allt politiker som hamnar i skottlinjen och lyfts fram på ett humorfyllt vis. Det är just dessa nummer som faktiskt får publiken att skratta som allra bäst.

I ”Kärlek och politik” är det före detta toppolitikerna i Socialdemokraterna respektive Moderaterna i Mörbylånga kommun som ”kommer upp på scen”.

– På pressen var vi så trötta, men nu är det vi som står skrivna på samma adress, sjungs det från scen som en bekräftelse på att kärlekssagan mellan politikerna visade sig vara sanning.

I numret ”Barn” är Borgholms kommunalråd Ilko Corkovic på hemligt möte med en mystisk person. Kommunalrådet vill veta vad Mörbylånga kommun gör för att öka sitt barnafödande. Förvirringarna som uppstår efter mötet är klockrena.

Flera i ensemblen är involverade i manusskrivandet, men en som är inblandad i så gott som varje nummer är Jonas Rydeberg. I år känns det som ett verkligt finurligt tankearbete bakom allting. Visst förekommer det ett och annat under bältet-skämt – nästan ett måste i revysammanhang. Men framför allt slås man av alla skickliga ordlekar och lek med synonymer, snabba och oväntade vändningar och lekfullheten

:Lina Watanen

Barometerns recension

Ölandsrevyn gör något som ingen annan revy gör

Halsbrytande ordlekar och träffsäkra stick lockar till härliga skratt. Ölandsrevyn är dessutom en lokalrevy som gör något som ingen annan revy i länet gör: Ger sig ut på turné till bygdegårdar från norr till söder. Bara det är en prestation

Det är visst lite arsenik i marken i Mörbylånga som ger blå tungor, och vilken tur att nyss bortglömda Kungastenen på Storgatan i Borgholm i år blivit både större och finare. Så att den syns. Det är så klart värt ett revynummer.

Allt ska med – både det småttiga och det större – när det samspelta revygänget ställer sig på sex olika bygdescener på Öland. Så visst dyker både Henrik Landerholm och Donald Trump upp på scenen.

Men det är knappast riks- och världsnyheter som är det viktiga. Så mycket roligare att skoja om småkonflikter mellan Borgholm och Mörbylånga och ge slängar åt lokalpolitikerna. Den svartklädde och hemlige Borgholmspolitikern Ilko Corkovic (S) i slokhatt får undersöka varför det föds fler barn i Mörbylånga än i Borgholm. Kulturfolket i samma kommun vill beställa en sagoföreställning från revysällskapet.

Det blir en riktigt rolig ordduell om hur sagan om Rödluvan kan göras lite mer woke. En uppdaterad version av vad som händer en Rödluva utan luva men med en regnbågsfärgad hoodie.

Det där med ord och ords betydelse är en paradgren hos Ölandsrevyarna som vågar ta ut svängarna i leken med gamla och nygamla tolkningar.

Det finns mycket ”eldfängt” att hämta i tidningsklipp om nya brandstationen i Mörbylånga liksom i tv:s ”1/2 8 hos mig” som får publiken att skratta över rekommendationerna i kokböckernas recept. Enkelt och träffande framfört av två gräsänklingar spelade av Birger Wadsten och Janne Kerbosch.

Det finns också funderingar kring en öländsk kulturkanon med förslag som kungen, Stagnelius, Johan Theorin, Källa kyrka och kalksten. Återigen en skicklig lek med ord.

De två återkommande städerskorna (Anita Dehlin och Mie Johansson) har alltid massor att säga om ditten och datten, och numret om hur man hittar och parkerar med alla omöjliga appar är en riktig fullträff. Precis så är det i verkligheten.

I årets upplaga finns ett nytillskott och en återkomst som ger fin balans åt föreställningen. Nytillskottet Filip Rörström (tidigare Mörbylångarevyn) får agera förälskade M-politikern Ulrik Brandén i mötet med S-märkta Matilda Wärenfalk (Anita Dehlin). Återvändande Caroline Johansson får liksom Mie Johansson massor av tillfällen att åma och kråma på scenen vilket lockar till många skratt. Båda är rejält fysiska i sitt kroppsspel.

Ölandsrevyn lyfter genom sina texter, två tredjedelar är skrivna av Jonas Rydeberg. Här finns ingen avancerad scendekor, föreställningen flyttar ju runt, sparsamt med glitterkläder och ingen stor orkester men massor av musikalitet i Nicklas Elgáns gitarr.

Gunilla Petri